För att göra det var vi tvungna att gå upp kl 2 mitt i natten. Vi hade tänkt att vi skulle somna runt kl 20 eftersom vi var helt slut av för mycket resande med tåg och buss. Lättare sagt än gjort. I den lilla byn, där allt kretsar kring berget, satt det högtalare som spelade buddhistiska böner på hög ljudnivå. Pluggade igen öronen med öronproppar men det blev ju inte helt tyst tyvärr. Samtidigt kände jag hur min mage vände sig upp och ner och jag blev mer och mer illamående. Det blev ju inte bättre av att det luktade allmänt illa i det smutsiga rummet. Gick ut och tog luft men det blev inte långvarigt eftersom jag fick springa in och spy....
Vilken bra tajming att bli dålig när jag ska bestiga ett berg var min första tanke. Som tur var mådde jag bättre efter spyan och somnade helt utmattad. Klockan ringde 3,5 timmar senare och vi gick upp. Jag var ganska pigg och taggad. Finskan däremot var ganska seg. För att komma upp på toppen måste man gå upp för sisådär 4800 trappsteg i olika höjder. När vi gått halvvägs tog vi pauser allt oftare. Vi gick typ 15 steg och sen vila. Jag hade det riktigt tungt med andningen och tillslut blev det runt 4 steg och paus. Började må lätt illa igen men jag tror det var av utmattning och det faktum att jag var helt tom i magen. Trodde jag skulle svimma av.
Väl uppe satte vi oss och väntade in soluppgången.
Vi stannade på toppen i ca en timme och fotatde lite. Det var en hel del folk där uppe, både turister och lokalbefolkningen som satt och bad böner.
Att gå ner för alla steg kan beskrivas med ett ord: SMÄRTSAMT. Det gjorde så ont i benen så jag höll på att ge upp. Men då hade jag ju blivit kvar där vilket inte var något alternativ så det var bara att fortsätta att plåga sig själv. Benen var som gele och jag kunde knappt ta mig framåt. Landskapet var iallafall fantastiskt fint! Jag har också konstaterat att jag är extremt otränad.
Efter dusch och välbehövlig frukost var det dags för en skräckfärd med buss. Slingriga smala vägar, möten med andra bussar och en chaufför som inte hade 100% fokus på vägen när han snackade med andra.
Jag var så j-vla rädd att jag började gråta. Jag lovade mig själv att aldrig mer åka buss på bergsvägar. Tyvärr måste jag åka buss imorgon igen men jag hoppas att vägen är något bättre. Hädanefter blir det cykelsemester i Danmark tror jag!
Idag har jag träningsvärk i benen, vaderna känns som tunga stenar. Längtar efter sol och strand! Drar mot kusten imorgon. Hejsvejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar